Mika Taanila (f. 1965 i Helsingfors) är en helsingforsbaserad bildkonstnär och filmskapare. Taanilas verk har visats bla på Venedigbiennalen (2017), Aichi Triennale (2017), Documenta i Kassel (2012), samt på många andra utställningar både internationellt och i hemlandet. Hans senaste separatutställningar har visats på Galerie Anhava i Helsingfors (2021), Padiglione de l’Esprit Nouveau i Bologna (2020) och på STUK House for Dance, Image and Sound i Leuven (2018). I Finland har Taanila tidigare hållit museiutställningar på Tavastehus konstmuseum (Minneslucka, 2015–16) samt på Kiasma (Tidsmaskiner, 2013–14).
Råmaterialet i Taanilas verk kommer från material sparade från det förgångna, filmer, populärkulturella produkter, teknologi och konst. Taanila skapar konstverk genom att återanvända, foga ihop, klippa och mixa arkivmaterial eller olika källor till en ny form. Slutresultatet är finurlig konceptkonst, experimentell film, djuplodande mediaarkeologi och cinefilens passionerade relation till filmen.
Taanila rör sig i gränslandet mellan de etablerade konstformerna och verken är summan av flera faktorer. Analogt och digitalt, färdigt och självgjort, metod och slump, eget och lånat förenas i verken. Genom att han begränsar eller helt tar bort, filtreras funderingar fram kring tiden, rörelsen och ljuset.
Utställningen är ett tvärsnitt av Taanilas mångsidiga produktion. Utställt finns analoga och digitala installationer med rörlig bild såsom Man and Science (2011) som har sammanställts av en 16 mm filmrulle som innehåller översatta textningar och som Taanila hittade i skräpkorgen. Å andra sidan är My Silence (2013) ett strukturalistiskt klippningsexperiment i vilket Taanila har avlägsnat alla repliker från Louis Malles klassikerfilm Min middag med André (1981).
På utställningen visas två videoverk som har gjorts tillsammans med författaren Harry Salmenniemi. Utgångspunkten för serien Misslyckad tomhet (2021) har varit att beskriva tomheten med hjälp av filmen. Misslyckad tomhet. Platsen har filmats med en värmekamera på byggplatsen på Kronobergstranden och Misslyckad tomhet. Tiden har skapats helt med hjälp av videoediteringsprogrammets övergångseffekter.
Med finns också från tidigare bekanta fotogram, foton gjorda utan kamera. Förutom serien Svartvita filmer (2013) som visar filmbandningar som har förstörts med våld kan man i utställningen se konstnärens nyaste fotogram och lumen printer. I verken i serien Interiörer (2021) har filmskaparens utrustning flyttats omkring på ljuskänsligt papper. Lumen printerna i serien Exteriörer (2021) är resultatet av en exponering som pågick i timmar.
En skild helhet utgörs av Taanilas readymade-föremål som hör till filmernas värld. Här visas ett brett urval av filmböcker bearbetade av Taanila ur serien Film Reader (2017), samt den nya filminstallationen Maltesiskt kors (2022). Också videoverket Verbranntes Land (2002) är en sorts readymade-film. Den nyttjar undervisningsmaterial om hur VHS-band förstörs.
Under utställningens gång visas i Takkahuone ett växlande program bestående av Taanilas filmer. På det här årets sida (26.11.-31.1.2023) visas ett mästerverk inom den finländska experimentella filmen Kontinentalplatta (2016) samt Fysikalisk ring (2002) som är en kinetisk film om ett fysikaliskt experiment som gjordes på 1940-talet. På nästa års sida (1.2.-2.4.2023) finns på programmet den fascinerande dokumentären Framtiden är inte vad den varit (2002) som berättar om visionären Erkki Kurenniemi (1941–2017) samt The World (2017) som är en experimentell klippning av den dystopiska filmen The Man Who Fell to Earth (1976) regisserad av Nicolas Roeg.
Dokumentär- och kortfilmer regisserade av Taanila har visats på filmfestivaler runt om i världen. Taanila fick Ars Fennica-priset år 2015.
